När livet stannar upp ❤️

Mitt sommarprat - och när livet kommer emellan ❤️

Jul 13, 2026

Jag har funderat på om jag skulle skriva det här. Det blev en paus i mina söndagsbrev för att livet kom emellan. Och “livet” känns ibland lite utlämnande. Samtidigt… Om min berättelse får en enda att kolla upp ett oroande födelsemärke, eller bli mer noga med solskydd, då känns det faktiskt värt det ❤️

Mitt i junistressen - skolavslutning, kungliga 👑 firanden, Insjön-jobb, produktutvecklings-deadlines, lanseringar, event-fix, frimärksrådet, radio, poddar på längden och tvären och förstås: Sommarprat. SOMMARPRAT! Hjälp. Detta viktiga, ärofyllda - men också: kungligt nyhetsläge, på med klänning i TV, smörja in benen och… Just det, den bruna pricken på smalbenet som inte alltid funnits där. När… Dök den upp? Jaja. Hinner inte ens tänka. Tanken.
Pratade med mamma och storasyster (båda samtidigt, Amy var hemma i Göteborg) på språng, sa nåt om den där pricken och de sa: Gör det bara, dyk in på vårdcentralen, fråga snällt om de har tid, så får du kollat. “Jag ska”, sa jag, som man säger - och rusade vidare. Som man gör.

Men så gjorde jag det jag inte alltid gör: Hej vårdcentralen, slängde upp benet, skojade glatt om nåt, bad om ursäkt för att jag kom och tog upp deras värdefulla tid med detta lilla menlösa födelsemärke. Hade turen att få träffa en doktor nästan genast. Hon tittade noggrant, fotograferade märket och skickade bilden vidare för bedömning.

Bara nån dag senare ringde husläkaren tillbaka. De ville ta bort det “så snart som möjligt” (jag tackade översvallande för otroligt snabba processen, trodde det skulle ta månader…). Jag fick tid redan veckan därpå.
Ska erkänna nu, att jag inte riktigt fattade. I mitt huvud skulle de “ta bort ett födelsemärke”. Hade ingen aning om att de skulle skära, sy och att jag knappt skulle kunna stödja på benet efteråt. Där låg jag på britsen och blev ihopsydd 🩸 och läkaren stirrade på mig när jag (halvt skämtsamt, halvt på allvar) sa: “jag kanske får ställa in tennisen i eftermiddag”?! Sen blev jag sittande en timma utanför sjukhuset, på en bänk, med benet uppe. Orkade ingenting. Bara satt kvar där, själv. Såg människor komma och gå i sjuhusentrén. Ställde in möte, tog mig hem, det rejäla plåstret blödde igenom, hade ont i såret, iväg till poddinspelning, försökte ha benet på en pall, full fart, hann inte tänka på det. “Är det halvkropp i rutan? Puh, bra, för jag har ett rejält plåster på benet här, himla dumt men men…”.

Sen, två veckor till stygn skulle tas, med läkarbesök. En liiiten oro men mest: Det ÄR inget, som jag förklarade mitt omplåstrade ben, under kungliga firanden, möten, jobb.
När jag kom för att ta bort stygnen satt läkaren och sköterskan tillsammans och jag fick besked: Malignt melanom. Den allvarligaste formen av hudcancer. Tårarna rann. Några timmar senare skulle jag lämna slutmanus till sommarpratet. Allt tar längre tid att skriva när skärmen blir suddig. Samma kväll skulle jag åka till Mallorca, där Johan och barnen ❤️ redan var, för midsommar hos svärföräldrarna. Sen på måndagen hem, direkt till radiohuset 🎙️ och spela in. Djupa andetag behövdes. Fokus var svårt. I just den stunden, när jag ville vara på topp.

Jag hade tur, jag vet det. Tårarna rann också för det. Och för att: Jag gick och kollade i tid. Tack och lov. Ändå har jag tänkt tusen (och en) gånger: Tänk om jag inte skyndat in på vårdcentralen. Äsch, jag väntar till efter sommaren. Nästa sommar? Hinner inte. Det ÄR ju ändå inget.
Tänk om jag avfärdat det, “bara ett födelsemärke”. Googlade för mycket, hur snabbt växer ett melanom? Tänk om, tänk om, nej, stopp. Men den sortens tankar är svåra att stänga av när livet plötsligt stannar upp, inombords tänker man inte bara “tur” / “skönt”.

I fredags gjorde jag min andra operation, i Stockholm. Kirurgen tog bort en större bit hud runt området där melanomet suttit (för det är nu borta). Säkerhetsmarginal för att minska risken att några cancerceller fanns kvar. Det var en operation, det visste jag den här gången, och jag var hemskt nervös. Skära bort ärret som precis läkt, och mer därtill. Mamma kom upp till Stockholm med mig, tog hand om mig, min Johan var kvar nere i Falsterbo med barnen.

På smalbenet finns inte mycket hud att arbeta med, kanske skulle de behöva transplantera en bit hud för att få ihop det. Med kirurgen fick ihop (häftade?) såret med en prydlig rad klamrar. Så nu ligger jag här med benet i högläge, det ömmar, stramar och gör betydligt mer ont än jag föreställt mig. Jag försöker hålla benet högt, ta det lugnt, annars svullnar det - och jag inser att jag faktiskt behöver läka.

Jag tänker på hur perspektiv förändras, på ett ögonblick. Ena stunden: Pussla jobb, möten, vänner, barnen, resor, sommar. Nästa stund handlar allt om ett operationssår ska läka och att försöka stappla uppför en kort trappa.

Samtidigt känner jag framför allt tacksamhet. Över att jag gick och kollade. Över att melanomet upptäcktes i tid. Togs bort, snabbt. Över den fantastiska vård jag har fått - och får - från första besök till operationerna. Över en skicklig kirurg. Tydliga besked, kloka råd, snälla händer, svar på många oroliga frågor.

Varje år får omkring 5 600 personer i Sverige diagnosen malignt melanom. En av de cancerformer som ökar snabbast. Samtidigt finns det något hoppfullt i statistiken: När melanom upptäcks tidigt (bättre diagnostik och fler söker vård för förändrade födelsemärken!) är prognosen mycket god.
Enligt Cancerfonden 🩷 skulle nio av tio fall kunna förebyggas genom bättre skydd mot solens UV-strålning. Därför ville jag också berätta det som hänt mig. Jag hoppas att du aldrig behöver få ett sådant här besked. Men om nåt känns annorlunda, boka den där tiden. Vänta inte.

Jag är oändligt tacksam över att jag kom iväg och att melanomet nu är borta. Nu väntar jag på sista provsvaret efter den andra operationen. Läkarna förklarar att det är en del av rutinen, vilket känns skönt. Jag är omgiven av värme och omtanke - men väntan är ändå väntan. Det här har varit omtumlande och jag längtar efter att snart dra ett riktigt djupt andetag.

Oavsett om man väntar på något, någon eller inte alls, så kan man alltså idag lyssna på mitt sommarprat. “Ebba, jag skickar den färdiga versionen så du får lyssna”, sa kloka producenten Anna Åkerlund - men jag sa: Vet du, det får bli BRA såhär 🫶🏽
Livet har en märklig förmåga att fortsätta, även när man väntar på besked. Så, idag är det mitt Sommar i P1. Jag tänker lyssna tillsammans med er.

👑 VECKANS KUNGLIGA… Ett fyrfaldigt leve för kronprinsessan då? Från mig - och här ovan, eminenta ljudtekniker: Nima Shams och stjärnproducent Anna Åkerlund. För jo, nog önskade jag att få prata på just kronprinsessans födelsedag. Jag kunde pratat om så många… Olika saker, kände jag. Men tycker själv om sommarprat som handlar om ett ämne. Hade jag fått göra 🤓 en säsong (!?) hade jag gjort ett om hantverk, ett om att ta hand om ett gammal väveri i Dalarna, ett om stil och mode, ett om att ta hand om Stockholms finaste gamla godisbutik, ett om frimärken och brevskrivande, ett om kvinnohistoria och ja… Ni vet. Nu blev det kungligt och gott så!

❤️ VECKANS LIVSREGEL… “Det blir som det blir”. Lotta Sjöbergs underbara brodyr, en kudde fick vingar på nätet - och blev frimärke (!) i serien “Slöjdkraft”. Mer av Lottas eftertänksamma broderier här men just denna älskar jag lite extra:

📺 VECKANS TV-TIPS… Vet ni, jag har massor, kommer mer här i nästa brev - men underbara brittiska deckaren “Patience” (TV4) har ni väl börjat se? Mys, hjärta, spänning, avslutade avsnitt. Två härliga säsonger, nästan (!) hela familjen gillar.

Discussion about this post

Ready for more?